Mentorprogram för stockholmare som vill lämna kriminalitet – berikar båda parter!

Över ett fikabord i Mall of Scandinavia konstaterar både adept och mentor att om det inte vore för Stockholmsmentor och Krami hade förmodligen aldrig deras vägar korsats – även om de faktiskt bott i samma del av staden under många år.

Redan första gången vi sågs kändes det otvunget och kul

Båda är runt 40-årsåldern och har barn. Annelie Hemström arbetar som projektledare inom Järva stadsdelsförvaltning. Och Sara – som egentligen heter något annat, läser Geovetenskap på Stockholms universitet och avtjänar sista tiden av ett fyraårigt fängelsestraff i ett så kallat ”halvägshus”.

Sedan mentorprogrammets start har Annelie och Sara hunnit fika och äta middag ihop – men också promenerat och tränat tillsammans. Deras liv ser både lika och väldigt olika ut.

Annelie berättar att de pratar mycket om det, men också om framtiden.

– Men framför allt skrattar vi mycket. Redan första gången vi sågs kändes det otvunget och "åh vad kul" – vi är lika pratiga och bubbliga båda två!

Det viktiga i livet

Samtalen flödar mellan skratt och allvar. Annelie berättar om sin detox från vitt socker och skrollande på mobilen. Sara har erfarenhet av sistnämnda och berättar om tiden i fängelse.

– Att vara utan mobil gav mig ett lugn och de vänner som tog sig tid att skriva brev, betyder mycket för mig idag.

Den första tiden var svårast, berättar hon. Men sen gick det bra.

– Det är en stor omställning som handlar om acceptans och att släppa kontrollen.

Till en början brottades hon med egna fördomar kring dem hon mötte.

–Men jag var ju också en av dem.

Med tiden kom hon några av dem väldigt nära.

Det fanns också tid till att fundera kring vad som är viktigt i livet. Vad hon längtade efter.

– Jag längtade till naturen – skogen och att få tälta. Naturen har alltid betytt mycket för mig. Men allra mest saknade jag min son.

Det fina ligger hos dig

Sara menar att hon haft tur och beskriver en anstalt där rastgården hade gräsmatta och utsikt över ett fält med kossor.

– Jag stod barfota i gräset så snart snön var borta.

På dagarna arbetade hon i en keramikatelje.

– Hantverkssysslor är vanliga – att arbeta med händerna har en lugnande effekt.

Annelie ler och menar att få personer skulle beskriva ett fängelse så att man nästan längtar dit.

– Men du har förmågan att se det vackra också på en sådan plats. Genom att utstråla en så positiv energi drar du också till dig goda personer – det fina ligger hos dig.

Det kallas för mucksjukan!

Det ringer i Saras mobil. En sen ändring i ett schema som inte uppdaterats resulterar i frågor.

Som boende i ett halvägshus får du jobba och studera - men har i övrigt en begränsad frihet. Missförståndet löser sig snabbt.

Den 5 juni har Sara avtjänat sitt straff. Livet i fängelse är inrutat och ett halvägshus en slags "mellanlandning" – men snart hänger allt på henne själv. Inte minst bostadsfrågan är knepig att lösa på egen hand. Annelie och Sara enas om att det är "en bugg i systemet".

– Plötsligt känner jag panik och minsta lilla grej som inte går vägen är som att bestiga Mount Everest. Det kallas för "mucksjukan".

Mentorprogrammet kan bara ta dig framåt

Annelie berättar att hon hittade Stockholmsmentor genom sociala medier och blev nyfiken. Idag tipsar hon alla sina vänner om programmet:

– Att vara mentor berikar dig och ger så mycket tillbaka. Två möten i månaden under ett halvår känns också lagom - jag är ensam med tre barn men har ändå tid med det.

För Sara var det också självklart att ta del av programmet som adept. Och hon peppar andra i samma situation att göra detsamma.

– Det kan bara ta dig framåt.

Annelie menar att programmet också stärkt hennes bild av att man inte ska döma någon på förhand för vad hen gjort eller varit med om i sitt liv.

– Sara är en så speciell och levnadsglad person och jag har lärt mig massor av henne.

Tillit till framtiden

Mentorprogrammet innehåller också förslag på ämnen att prata kring, som jobb och studier. Men Saras plan framåt är redan klar; hon siktar på en kandidatexamen inom geologi.

– Min dröm att en dag få forska inom etologi – om djurs beteende.

I sitt arbete möter Annelie många unga som varken studerar eller jobbar – och som av olika anledningar riskerar ett utanförskap. Kanske kommer Sara dit en dag och delar sin historia?

Sara berättar att hon som ung ofta kände sig misslyckad och "slog på sig själv". I vuxen ålder fick hon en ADHD diagnos. Hade hon fått den tidigare kanske livet sett annorlunda ut.

– Det är viktigt att släppa skammen och ta all hjälp du kan få. För när du lärt dig att hantera dina svårigheter kommer de också med någon sorts "superpower"!

Boostat självförtroende och systerskap

Mentorprogrammet tar slut, men båda är överens om att deras vänskap kommer att bestå.

Redan nu smids planer om en sommar i skärgården, båtar och tält. Annelie funderar högt:

– Ibland är rollerna oss emellan lite oklara – vi är båda mentorer åt varann!

Sara menar att Annelie snabbt kan slå på "mentorknappen" – och ger henne både nya och kloka perspektiv.

– Vanligtvis är jag stark och har mycket energi, men tiden i fängelset har också gjort mig skör. Du har verkligen boostat mitt självförtroende!

Tillsammans summerar de mentorprogrammet:

– Det handlar om att ge och ta och i vårt fall fann vi också ett systerskap!